Kolonisationen av Helsinga och Nyland
I hednatiden brukade på riksdagarna i Sverige beslutas, att alla, som voro över sextiofyra år, skulle dödas. Sedan denna dom åter en gång fällts, utropade dottern till en av riksdagsmännen: ”Vad skall vi då göra av vår goda farmor, som nu är i de åren! Fanns det då ingen, som kunde ge kungen något bättre råd! Hade jag varit där, nog hade jag vetat bättre!” Därpå bad hon fadern att begiva sig till kungen och fråga, om hon inte finge komma till tals med honom. Fadern vandrade till kungen och kom tillbaka med hälsningen, att flickan skulle infinna sig om ett år, men inte i ny och inte i nedan, inte dag och inte natt, inte tvättad och inte otvättad, inte klädd och inte oklädd, inte åkande och inte ridande, inte gående, krypande eller rullande. Skulle hon inte infinna sig på sagda tid, skulle hon sättas i spiketunnan. Flickan begav sig då till slottet i nytändningen i skymningen svept i en florsduk, med ena handen och halva ansiktet tvagna och stödande sig med det ena knäet på en getabock och gående med andra benet. Riksdagen sammankallades nu, och man frågade Stina, flickan, vad bättre råd hon hade att giva. ”Jo, med ödmjukhet, mitt höga råd”, var hennes svar, ”att ge de gamla en handske havre i den ena handen och en kratta i den andra och skeppa dem ut i ödemarken. Vilja de sedan inte leva där, så må de dö.” Flickans råd gillades. De gamla skeppades ut och bosatte sig vid havskusten, där finnarna redan lite arbetat. Där odlade de mark och fångade djur. Skinnen sålde de i Sverige och fingo sålunda penningar. Stina blev sedan drottning i Sverige. Efter henne kallades en marknad, som hölls länge och väl, Justinamarknaden. När de gamla sedermera alla skeppats ut till ödemarkerna kring Sverige, så utbredde sig svenskt folk allt längre och längre och kom även till Finland och bosatte sig här läng kusten.
Så här lyder en berättelse om hur de svenska nybyggarna kom till Finland. Berättelsen är upptecknad i Sjundeå och finns i verket Finlands svenska folkdiktning. En liknande men kortare version av samma berättelse är också upptecknad i Helsinge, alltså dagens Vanda. I den här bloggen skall vi se närmare på hur Nyland och Helsinge koloniserades av svenskarna.
Det är under medeltiden som det flyttade svenska nybyggare till Finland och Helsinga (den medeltida formen av namnet Helsinge). Med tanke på hur vi lever i Finland idag är den svenska kolonisationen mycket viktig. Den lade grunden för vårt moderna samhälle. Det finns massor med saker från medeltiden som är bekanta för oss men som vi kanske inte tänker på varifrån de kommer. Hela landskapet Nyland, där Vanda och Stenkullaberget ligger, har till exempel fått sitt namn av att svenskarna kom till ett nytt land och utan att använda hemskt mycket fantasi döpte det till Nyland.
Redan uttrycket kolonisation visar att det var frågan om helt andra proportioner än den invandring som skett till området sedan stenåldern. Nu gällde det en centralt styrd kolonisation med syfte att få makten över de områden som koloniserades. Det krävdes alltså att det fanns en statsmakt i Sverige som var stark nog att genomdriva en kolonisation. Sverige hade visserligen fått en kung som regerade över riket senast i slutet av 900-talet. Men hans ställning var inte ännu särskilt stark. Först på 1200-talet enades kungadömet under Birger jarl och det var egentligen först vid de här tiderna som det kungarike vi känner till som Sverige uppstod.
I brist på historiska källor är det oklart exakt hur inlemmandet av de södra delarna av Finland gick till. Enligt den svenska historikern Dick Harrison användes troligen inte så mycket svärd och militär kraft, det hade svenskarna inte resurser till. Taktiken var istället att infiltrera den lokala eliten med svenska kungamakten. Svenskarnas styrka låg i deras politiska och andliga system. Det svenska kungariket och den svenska kyrkan gav makt åt de stormän som identifierade sig med nymodigheterna och slöt upp bakom präster och fältherrar. På samma sätt införlivades också landskap som Småland, Hälsingland och Värmland i det svenska riket.
Det ser ut som om koloniseringen av Helsinga skulle ha börjat under senare hälften av 1200-talet. Området verkar vid kolonisationstidpunkten ha varit glest bebott. I Helsinga växte inget frälse fram ännu på 1300-talet, så som i Egentliga Finland och Tavastland. Det tyder på att här inte funnits några stora och starka hövdingadömen, utan att här bott vanliga lantbrukare och nomader. De har inte lämnat efter sig storartade gravfält som i de förutnämnda områdena. Spåren efter Helsingas invånare från sen järnålder är därför mycket svåra att hitta arkeologiskt.
Situationen som rådde i Helsinge vid tiden för kolonisationen kan studeras med hjälp av ortnamnsforskning av gamla finska namn och historiskt källmaterial. Följer man dem leder spåren till Vanajatrakten i Tavastland. Runt sjöarna i Tavastland fanns en fast jordbrukande bosättning under slutet av järnåldern. Men även om ekonomin baserade sig i huvudsak på jordbruk och boskapsskötsel, hade många gårdar ödemarksjakt som bisyssla. Jakten ökade överlevnadschanserna och förbättrade inkomsterna. Jaktmarkerna kallades erämarker. Förutom på Tavastlands kärnområden hade gårdarna också erämarker vid Finska vikens kuster, alltså även i Nyland. Utnyttjandet av dessa ödemarker bestod av jakt på pälsverk och fiske, men även av svedjebruk.
Det finns bevarat en mycket viktig källa som berättar om hur de svenska kolonisterna började ta över tavasternas erämarker under loppet av 1300-talet. Den handlar om rätten till fiskevattnen i havsvikarna och bukterna norr om Nordsjö i dagens Helsingfors. Urkunden är utfärdad den 19.12.1347. Enligt dokumentet har sockenmän från Hattula på 1320-talet hindrat byborna från att bruka vattnen. Här hävdade alltså män från Hattula socken i Tavastland sin tidigare rätt till fiskelägen vid den nyländska kusten. Dokumentet visar på ett konkret sätt kollisionen mellan svenska nybyggare och tavaster vid ett område som utsatts för kolonisation. Ärendet löstes i enlighet med direktiven i Magnus Erikssons allmänna landslag som vid den här tidpunkten ännu höll på att skapas. Enligt domen ägde den som ägde stranden även strandvattnet. Tavasterna fick alltså söka sig andra fiskevatten.
När de första svenska nybyggarna kom till Helsinga fanns här enskilda hemman bebodda av tavaster. Hemmanen hade troligen grundats på tidigare erämarksplatser. Det är ställen där man kanske först vistats under jaktresor eller idkat svedjebruk. Så småningom slog man sig sedan ner här och bodde året runt. På 1200-talet kom sedan de svenska kolonisatörerna och grundade byar i Helsinga. Till en del grundades byarna på samma ställen där tavasterna haft sina hemman. Bland byarnas och hemmanens namn finns det en del som vittnar om den gamla bebyggelsen som fanns i bygden före svenskarna. Ett tydligt exempel är Tavastby.
Organiseringen av Helsingas kolonisation kan ses i dagens bynamn som möjligen går tillbaka ända till koloniseringen eller perioden strax efter. Sådana namn är Domarby, Skattmansby, Tolkby och Brutuby. Alla dessa byar ligger så gott som mitt i Helsinge socken, runt Kyrkoby där sockenkyrkan finns. Av namnen hänvisar Domarby till en domare bosatt i byn och Skattman till en man som var anknuten till beskattningen i trakten. Tolken behövdes för att tolka mellan den gamla tavastländska bebyggelsen och den nya kolonisationsbefolkningen. Bryti i sin tur skulle ha varit en person som organiserade kolonisternas bebyggelse i socknen.
Många av de byar som svenskarna grundade när de kom till Nyland kan hittas mycket enkelt på nutida kartor genom att se på de svenska ortnamnen som slutar med ändelsen -by. Förutom de tidigare nämnda namnen finns bland annat Dickursby, Sottungsby och Mårtensby. Det finns också andra namn som syftar på medeltida bebyggelse. De viktigaste är namn med ändelsen -böle. Dessa namn hänvisar till nybildade hemman som uppkommit under andra hälften av 1300-talet. Böle anses härstamma från ordet bol som betydde nyröjning och syftar på hemman som grundats vid nybruten mark.
Det finns massor av platsnamn som slutar på böle längs hela den nyländska kusten. Dessa vittnar om en ny kolonisationsvåg inom den äldre bosättningen från och med slutet av 1300-talet. Många av de nya hemmanen delades upp i byar och finns ännu kvar bland platsnamnen här i Vanda och Helsingforstrakten. Sådana är bland annat Lappböle, Biskopsböle, Nackböle, Övitsböle, Sillböle, Baggböle, Håkansböle, Rastböle och Kårböle.
Men varifrån kom svenskarna egentligen? Tidigare hade man den uppfattningen att Helsinges invånare skulle ha kommit från Hälsingland i Sverige. Den tanken har ifrågasatts. Hälsingland införlivades självt med den svenska kungamakten först i början av 1300-talet. Där började sockenbildningen ungefär samtidigt som här i Helsinga. Det är mycket osannolikt att människor från Hälsingland skulle varit med om en kolonisation av finska områden medan landskapet självt höll på att bli en del av det svenska riket. Enligt dagens forskning kom svenskarna till Helsinge från östra Svealand, Uppland och Södermanland, alltså områdena kring Mälaren.
Andreas Koivisto
Så här lyder en berättelse om hur de svenska nybyggarna kom till Finland. Berättelsen är upptecknad i Sjundeå och finns i verket Finlands svenska folkdiktning. En liknande men kortare version av samma berättelse är också upptecknad i Helsinge, alltså dagens Vanda. I den här bloggen skall vi se närmare på hur Nyland och Helsinge koloniserades av svenskarna.
Det är under medeltiden som det flyttade svenska nybyggare till Finland och Helsinga (den medeltida formen av namnet Helsinge). Med tanke på hur vi lever i Finland idag är den svenska kolonisationen mycket viktig. Den lade grunden för vårt moderna samhälle. Det finns massor med saker från medeltiden som är bekanta för oss men som vi kanske inte tänker på varifrån de kommer. Hela landskapet Nyland, där Vanda och Stenkullaberget ligger, har till exempel fått sitt namn av att svenskarna kom till ett nytt land och utan att använda hemskt mycket fantasi döpte det till Nyland.
Redan uttrycket kolonisation visar att det var frågan om helt andra proportioner än den invandring som skett till området sedan stenåldern. Nu gällde det en centralt styrd kolonisation med syfte att få makten över de områden som koloniserades. Det krävdes alltså att det fanns en statsmakt i Sverige som var stark nog att genomdriva en kolonisation. Sverige hade visserligen fått en kung som regerade över riket senast i slutet av 900-talet. Men hans ställning var inte ännu särskilt stark. Först på 1200-talet enades kungadömet under Birger jarl och det var egentligen först vid de här tiderna som det kungarike vi känner till som Sverige uppstod.
I brist på historiska källor är det oklart exakt hur inlemmandet av de södra delarna av Finland gick till. Enligt den svenska historikern Dick Harrison användes troligen inte så mycket svärd och militär kraft, det hade svenskarna inte resurser till. Taktiken var istället att infiltrera den lokala eliten med svenska kungamakten. Svenskarnas styrka låg i deras politiska och andliga system. Det svenska kungariket och den svenska kyrkan gav makt åt de stormän som identifierade sig med nymodigheterna och slöt upp bakom präster och fältherrar. På samma sätt införlivades också landskap som Småland, Hälsingland och Värmland i det svenska riket.
Det ser ut som om koloniseringen av Helsinga skulle ha börjat under senare hälften av 1200-talet. Området verkar vid kolonisationstidpunkten ha varit glest bebott. I Helsinga växte inget frälse fram ännu på 1300-talet, så som i Egentliga Finland och Tavastland. Det tyder på att här inte funnits några stora och starka hövdingadömen, utan att här bott vanliga lantbrukare och nomader. De har inte lämnat efter sig storartade gravfält som i de förutnämnda områdena. Spåren efter Helsingas invånare från sen järnålder är därför mycket svåra att hitta arkeologiskt.
Situationen som rådde i Helsinge vid tiden för kolonisationen kan studeras med hjälp av ortnamnsforskning av gamla finska namn och historiskt källmaterial. Följer man dem leder spåren till Vanajatrakten i Tavastland. Runt sjöarna i Tavastland fanns en fast jordbrukande bosättning under slutet av järnåldern. Men även om ekonomin baserade sig i huvudsak på jordbruk och boskapsskötsel, hade många gårdar ödemarksjakt som bisyssla. Jakten ökade överlevnadschanserna och förbättrade inkomsterna. Jaktmarkerna kallades erämarker. Förutom på Tavastlands kärnområden hade gårdarna också erämarker vid Finska vikens kuster, alltså även i Nyland. Utnyttjandet av dessa ödemarker bestod av jakt på pälsverk och fiske, men även av svedjebruk.
Det finns bevarat en mycket viktig källa som berättar om hur de svenska kolonisterna började ta över tavasternas erämarker under loppet av 1300-talet. Den handlar om rätten till fiskevattnen i havsvikarna och bukterna norr om Nordsjö i dagens Helsingfors. Urkunden är utfärdad den 19.12.1347. Enligt dokumentet har sockenmän från Hattula på 1320-talet hindrat byborna från att bruka vattnen. Här hävdade alltså män från Hattula socken i Tavastland sin tidigare rätt till fiskelägen vid den nyländska kusten. Dokumentet visar på ett konkret sätt kollisionen mellan svenska nybyggare och tavaster vid ett område som utsatts för kolonisation. Ärendet löstes i enlighet med direktiven i Magnus Erikssons allmänna landslag som vid den här tidpunkten ännu höll på att skapas. Enligt domen ägde den som ägde stranden även strandvattnet. Tavasterna fick alltså söka sig andra fiskevatten.
När de första svenska nybyggarna kom till Helsinga fanns här enskilda hemman bebodda av tavaster. Hemmanen hade troligen grundats på tidigare erämarksplatser. Det är ställen där man kanske först vistats under jaktresor eller idkat svedjebruk. Så småningom slog man sig sedan ner här och bodde året runt. På 1200-talet kom sedan de svenska kolonisatörerna och grundade byar i Helsinga. Till en del grundades byarna på samma ställen där tavasterna haft sina hemman. Bland byarnas och hemmanens namn finns det en del som vittnar om den gamla bebyggelsen som fanns i bygden före svenskarna. Ett tydligt exempel är Tavastby.
Organiseringen av Helsingas kolonisation kan ses i dagens bynamn som möjligen går tillbaka ända till koloniseringen eller perioden strax efter. Sådana namn är Domarby, Skattmansby, Tolkby och Brutuby. Alla dessa byar ligger så gott som mitt i Helsinge socken, runt Kyrkoby där sockenkyrkan finns. Av namnen hänvisar Domarby till en domare bosatt i byn och Skattman till en man som var anknuten till beskattningen i trakten. Tolken behövdes för att tolka mellan den gamla tavastländska bebyggelsen och den nya kolonisationsbefolkningen. Bryti i sin tur skulle ha varit en person som organiserade kolonisternas bebyggelse i socknen.
Många av de byar som svenskarna grundade när de kom till Nyland kan hittas mycket enkelt på nutida kartor genom att se på de svenska ortnamnen som slutar med ändelsen -by. Förutom de tidigare nämnda namnen finns bland annat Dickursby, Sottungsby och Mårtensby. Det finns också andra namn som syftar på medeltida bebyggelse. De viktigaste är namn med ändelsen -böle. Dessa namn hänvisar till nybildade hemman som uppkommit under andra hälften av 1300-talet. Böle anses härstamma från ordet bol som betydde nyröjning och syftar på hemman som grundats vid nybruten mark.
Det finns massor av platsnamn som slutar på böle längs hela den nyländska kusten. Dessa vittnar om en ny kolonisationsvåg inom den äldre bosättningen från och med slutet av 1300-talet. Många av de nya hemmanen delades upp i byar och finns ännu kvar bland platsnamnen här i Vanda och Helsingforstrakten. Sådana är bland annat Lappböle, Biskopsböle, Nackböle, Övitsböle, Sillböle, Baggböle, Håkansböle, Rastböle och Kårböle.
Men varifrån kom svenskarna egentligen? Tidigare hade man den uppfattningen att Helsinges invånare skulle ha kommit från Hälsingland i Sverige. Den tanken har ifrågasatts. Hälsingland införlivades självt med den svenska kungamakten först i början av 1300-talet. Där började sockenbildningen ungefär samtidigt som här i Helsinga. Det är mycket osannolikt att människor från Hälsingland skulle varit med om en kolonisation av finska områden medan landskapet självt höll på att bli en del av det svenska riket. Enligt dagens forskning kom svenskarna till Helsinge från östra Svealand, Uppland och Södermanland, alltså områdena kring Mälaren.
Andreas Koivisto
 |
| Lillas bytomt i Mårtensby i Vanda var ett av ställena där svenska nybyggare byygde en gård. Bild: Andreas Koivisto. Ruotsalaissiirtolaiset rakensivat tilan Lillaksen kylätontille Vantaan Mårtensbyhyn. Kuva: Andreas Koivisto. |
HELSINGAN JA UUDENMAAN KOLONISAATIO
--
Keskiajalla Suomen rannikkoseuduille ja Helsingaan (Helsingin pitäjän keskiaikainen nimimuoto), nykyisen Vantaan alueelle, saapui ruotsalaisia uudisasukkaita. Jos mietitään nykyistä elämäämme täällä Suomessa, ruotsalaiskolonisaatio oli hyvin tärkeä. Se loi pohjan modernille yhteiskunnallemme. Keskiajalta on peräisin paljon meille tuttuja asioita, joita emme ehkä tarkemmin mieti mistä ne tulevat. Esimerkiksi koko maakunnan nimi Uusimaa on ruotsalaisten uudisasukkaiden seudulle antama nimi. Omasta näkökulmastaan he saapuivat uudelle maalle ja antoivat alueelle ehkä hiukan mielikuvituksettomalta kuulostavan nimen Nyland.
Uudenmaan asuttamisessa oli kyse järjestäytyneestä kolonisaatiosta, jonka järjestämisen edellytyksenä oli vahva keskusvalta. Aluksi onkin selvitettävä koska Ruotsin valtiovalta oli kyllin vahva organisoimaan sellaisen. Ruotsi oli saanut jo 900-luvun lopulla kuninkaan. Kuningaskuntaa repivät kuitenkin jatkuvat sisäiset valtataistelut ja vasta 1200-luvulla Birger-jaarlin johdolla alueen tilanne vakiintui ja valta siirtyi yhteiselle kuninkaalle. Tällöin syntyi se kuningaskunta, jonka tunnemme nykyään Ruotsina.
Historiallisten lähteiden puuttuessa ei voida varmasti tietää miten Suomen eteläosat liitettiin Ruotsiin. Ruotsalaisen historioitsijan Dick Harrisonin mukaan väkivallalla ja miekalla ei luultavasti ollut hirvittävän isoa osaa asiassa. Ruotsin resurssit eivät olisi riittäneet suuriin sotilaallisiin operaatioihin. Ruotsin vahvuus piili sen sijaan heidän poliittisessa ja hengellisessä järjestelmässään. Ruotsalaiset antoivat valtaa niille suurmiehille, jotka liittyivät ruotsalaisiin sotapäälliköihin sekä tukivat papistoa. Samalla tavalla tapahtui muiden ruotsalaisten maakuntien, kuten Smålannin, Hälsinglannin ja Värmlannin liittäminen Ruotsin kuningaskuntaan.
Näyttää siltä, että Helsingan kolonisaatio olisi saanut alkunsa 1200-luvun jälkipuoliskolla. Alue vaikuttaa olleen kolonisaation aikaan harvaan asuttua. Helsingaan ei vielä 1300-luvulla syntynyt rälssiä, eli aatelistoa, kuten Varsinaissuomeen ja Hämeeseen. Tämä viittaa siihen, ettei täällä olisi ollut suuria ja mahtavia päällikkökuntia, vaan alueella olisi lähinnä asunut tavallisia maanviljelijöitä sekä eränkävijöitä. He eivät ole jättäneet jälkeensä rikkaita kalmistoja, ja heidän jälkensä ovat siksi todella hankalasti havaittavissa arkeologisesti.
Helsingin pitäjän kolonisaatiota edeltävää tilannetta voidaan tarkastella vanhan paikannimistön ja historiallisen lähdemateriaalin avulla. Jos niitä seuraa, johtavat jäljet Vanajan alueelle Hämeeseen. Häme oli yksi Suomen rautakauden keskusalueista ja Hämeen järvien ympärillä oli kiinteää maanviljelyväestöä. Vaikka yhteisöjen elinkeino koostui pääasiassa maanviljelyksestä ja karjanhoidosta, oli monen talonpojan sivuelinkeinona metsästys. Metsästysmaita kutsuttiin erämaiksi. Erämaita hämäläisillä oli omien lähialueidensa lisäksi Suomenlahden rannikoilla, siis Uudellamaalla. Erämailla harjoitettiin turkiseläinten metsästystä ja kalastusta, mutta myös kaskiviljelyä.
Ruotsalaissiirtolaisten haltuunsa ottamista erämaista Helsingin pitäjässä on säilynyt tärkeä historiallinen lähde. Se kertoo kalaoikeuksista Vuosaaren pohjoispuolen merialueilla ja on kirjattu 19.12.1347. Lähteen mukaan Hattulasta kotoisin olevat miehet olivat 1320-luvulla estäneet ruotsalaisia uudisasuttajia käyttämästä vesiään. Tässä siis Hämeestä Hattulan pitäjästä kotoisin olevat miehet peräänkuuluttivat oikeuksiaan Uudenmaan rannikon kalavesiinsä. Dokumentti osoittaa konkreettisella tavalla ruotsalaisten uudisasukkaitten ja hämäläisten törmäyksen kolonisaation kohteeksi joutuneella alueella. Tapaus tuomittiin tekeillä olevan Magnus Erikssonin maalain mukaisesti siten, että rannan omistajat omistivat myös rantavedet. Hämäläiset saivat siis etsiä itselleen uusia kalavesiä.
Ensimmäisten ruotsalaisten saapuessa Helsingaan täällä oli yksittäisiä hämäläisten asuttamia tiloja. Tilat oli todennäköisesti rakennettu aikaisemmille erämaa- tai kaskivilejelyalueille, joilla oli aiemmin asuttu kala- ja metsästysreissuilla. Vähitellen paikalle jäätiin asumaan vuoden ympäri. 1200-luvun saatossa Helsingin pitäjään saapui sitten ruotsalaisia uudisasuttajia, jotka perustivat alueelle kyliä. Osittain kylät perustettiin samoille paikoille, jossa hämäläisten tilat sijaitsivat. Eräät kylien ja tilojen nimet kertovat ruotsalaisia edeltäneestä tilanteesta. Selkein esimerkki on Tavastby, eli Hämeenkylä.
Helsingan kolonisaation organisointi näkyy muutamassa nykyisessä kylännimessä, jotka saattavat periytyä aina kolonisaation aikaan. Näitä ovat Kyrkoby, Domarby, Skattmansby, Tolkby ja Brutuby. Näistä Kyrkoby kertoo kylästä, jossa oli kirkko. Domarby viittaa kylässä asuneeseen tuomariin ja Skattmansby verotuksen kanssa tekemisissä olleeseen henkilöön. Tolkby oli tulkin kotikylä. Häntä tarvittiin tulkkaamaan vanhan hämäläisasutuksen ja kolonisaattoreiden välillä. Brutubyn alkuosa puolestaan viittaa nimikkeeseen bryti, joka saattoi olla ruotsalaisten asuttamista pitäjään organisoinut henkilö.
Monet ruotsalaissiirtolaisten perustamat kylät löytyvät helposti nykykartoilta. Nyrkkisääntönä on, että useimmat -by päätteiset kylännimet ovat ensimmäisen siirtolaisaallon aikana perustettuja kyliä. Aiemmin mainittujen esimerkkien lisäksi Vantaalta tunnetaan esimerkiksi Dickursby, Mårtensby ja Sottungsby -nimiset kylät. By-päätteen lisäksi on myös muita nimiä, jotka viittaavat keskiaikaiseen asutukseen. Tärkein näistä päätteistä on -böle. Böle-päätteiset nimet viittaavat usein uusiin tiloihin, jotka ovat perustettu 1300-luvun puolivälin jälkeen. Böle tulee ruotsin sanasta bol, joka tarkoittaa uudisraivausta.
Uudenmaan rannikolla on paljon böle-päätteisiä paikannimiä. Nämä kertovat uudesta kolonisaatioaallosta, joka tapahtui aiemman asutuksen piirissä 1300-luvun jälkipuoliskolta lähtien. Monista uudistiloista tuli kyliä ja ne näkyvät yhä pääkaupunkiseudun paikannimissä. Sellaisia ovat esimerkiksi Lappböle (Lapinkylä), Biskopsböle (Piispankylä), Nackböle (Nakkila), Övitsböle (Ylästö), Sillböle (Silvola), Baggböle (Pakila), Håkansböle (Hakunila), Rastböle (Rastila) ja Kårböle (Kaarela).
Mutta mistä ruotsalaissiirtolaiset tarkemmin ottaen tulivat? Aiemmin oli vallalla käsitys, että tulijat saapuivat pitäjän nimen mukaisesti Hälsinglannista. Tämä on kuitenkin viime aikoina kyseenalaistettu. Paikannimistö ei viittaa siihen. Lisäksi Hälsingland kolonisoitiin samoihin aikoihin Helsingin pitäjän kanssa 1300-luvun alussa. Olisi epätodennäköistä, että sieltä olisi lähtenyt uudisasuttajia samalla, kun oma alue oli liittymässä Ruotsin kuningaskuntaan. Nykyisin katsotaan, että Helsingaan tulleet ruotsalaiset olisivat peräisin itäisestä Sveanmaasta, Upplannista sekä Södermanlannista, eli Mälaren-järven ympäristöstä.
Andreas Koivisto
Kommentit
Lähetä kommentti