Svarta döden och medeltida ödeläggelse i Nyland
Den här gången har vi fått en gästskribent till bloggen då Veli-Pekka Suhonen står för texten. V.-P. Suhonen jobbar som specialforskare på Museiverket och ansvarar för den historiska tidens arkeologi. Han är mycket väl insatt i speciellt medeltidens och Vasatidens bebyggelsehistoria och arkeologi i Nyland. Bloggens text är redigerad från hans (redan under lång tid) kommande doktorsavhandling.
När man talar om ödeläggelse på medeltiden kommer alltid svarta döden, eller pesten, som svepte över Europa åren 1347–1351 på tal. Till Sverige anlände pesten år 1350. Enligt uppskattningar skulle en tredjedel eller till och med hälften av Europas befolkning ha dött under åren 1347–1351. I Sverige var dödligheten en tredjedel eller mer. I Finland, eller Sveriges Österland som det kallades, verkar situationen ha varit en annan. Enligt rådande uppfattning skulle pesten inte ha haft stor betydelse i Finlands medeltida befolkningsutveckling.
Utöver svarta döden berördes Sverige av svåra epidemier också 1359–1360, 1368–1369, 1413, 1421–1422, 1439–1440, 1455, 1464–1465 och 1495. Mindre epidemier förekom 1451, 1472–1474 och 1484.
Till följd av pesten drabbades Sverige under åren 1350–1450 av en senmedeltida agrarkris. Den kännetecknas av bebyggelsens ödeläggning, minskad produktivitet inom jordbruket, prissänkningar av markens värde och markens hyror samt brist på arbetskraft. Å andra sidan effektiverades jordbruket och blev mera professionellt. Oberoende av de svåra tiderna ville samhällets toppskikt bevara sin höga levnadsstandard och utvecklade därför nya sätt att hålla fast vid jordbrukets överskott, som var grunden till deras rikedom. Som kompensation kom kronoskatten som tilldelades personer via förläningar och olika ämbeten. Nya slott byggdes för att säkra sig om att skatteresurserna som fanns till handa skulle samlas så effektivt och noggrant som möjligt. Slottens antal växte också i och med inbördes maktstridigheter och de feodala vindar som kommit till Sverige från Tyskland under Albrekt från Mecklenburgs tid. Tidsperioden tog slut då drottning Margareta kom till makten i Sverige år 1398. Även om många slott från 1300-talets slut revs, hölls skattenivån i Sverige hög och på 1430-talet förekom där allvarliga bondeuppror.
En central fråga inom den svenska ödesgårdsforskningen har varit den s.k. marginalteorin. Av Vasatidens skatteböcker framgår det att ödeläggningen varit större på glest bebyggda marginal- och skogsområden än i centralbygder. På centralbygderna har ödegårdar tagits i bruk på nytt efter svarta döden. En orsak har varit att avlägsna gårdar som inte lämpat sig för jordbruk så väl har övergetts då man kunnat ta sig till bättre och mer fruktsamma platser där det funnits tomma gårdar.
Svarta döden, eller åtminstone vetskapen om den, har kommit till Sveriges Österland runt år 1350. På basen av de få historiska källor som finns bevarade från den tiden, har livet i Finland ändå fortsatt ungefär som tidigare. I brist på källor har man funderat på möjligheten att Österlandet helt skulle ha besparats från pesten. Orsaker som ansetts vara Finlands räddning har varit bl.a. dess isolerade läge och ringa affärskontakter. Men historiska källor vittnar om regelbundna kontakter till Östersjöns Hansastäder. Även arkeologiska föremålsfynd berättar om kontakter utåt.
Att Finland skulle ha besparats från svarta döden i mitten av 1300-talet skulle inte vara ett unikt mirakel. Även på andra håll i Europa fanns ställen där pesten inte då hade någon större inverkan. Av storstäderna förblev bl.a. Milano, Nürnberg och Liege så gott som oberörda. Senast på 1400-talet blev pesten ändå en bestående börda även för Österlandet. Enligt historiska källor har pesten kommit till Finland åtminstone på 1420-talet och åren 1495, 1500, 1504, 1508, 1517 och 1530.
Tvärtemot vad som var fallet i andra delar av Europa, stannade befolkningsökningen i Finland inte av på grund av svarta döden eller senare epidemier. På basen av skatte-enheter som kan utläsas i skattelängder från början av den nya tiden, har forskare uppskattat att Nylands befolkningsmängd fördubblats från 1300-talet till början av 1500-talet. I det finska landskapet kan man inte heller upptäcka spår efter stora strukturella ändringar som uppstått på grund av den agrara krisen i Europa mellan åren 1350–1450. En orsak kan vara den ringa mängden människor och tillräckliga förutsättningar att få tillgång till ny odlingsbar mark. Befolkningsökningen hängde naturligt samman med möjligheterna att öka nivån på matproduktionen.
Trots allt måste pesten redan på 1300-talet ha haft minst en tillfällig inverkan också på Finland. Österlandet var under 1300-talet en fast del av det pesthärjade Sverige och i en vidare bemärkelse av den europeiska gemenskapen. Dessutom anlände det till Finland under kung Albrekt av Mecklenburgs tid flera tyskar och svenskar från pesthärjade områden. Den politiska atmosfären som lade striktare kontroll och beskattning på bönderna har knappast gått obemärkt i Finland heller. Man kan faktiskt fråga sig på vilket sätt de ”orörda” skatteresurserna i rikets östra halva kunnat locka kronan och frälset.
Under drottning Margaretas tid återbördades flera gårdar som olagligt kommit under frälsemän under kung Albrekts tid vid makten till kronan (”som ware gangne fran krunæn oc vnder frælse sidhan konung Albrikt kom jn til Swerike”). Historiska källor kopplar de finska slotten från slutet av 1300-talet till inrikespolitiska händelser. Det finns även bevarat en del information om bondeuppror och påfrestningar som slotten förorsakat. Till exempel verkar fogden på Viborgs slott, Sune Håkansson, ha mördats i Nyland under slutet av 1360-talet. I Östra Nyland känner man också till tyskbördiga Markvard Lynchen, fogde i Borgå, samt Wartholms slottsherre Johan Dume, som hade kontakter till Vitaljebröderna som idkade sjöröveri på Östersjön under 1390-talet.
Den ovan beskrivna feodala motreaktionen kan hända syns även i Finland i form av nya borgar. Vid Östra Nylands kust känner man till fyra medeltida borgar, vars exakta dateringar inte är kända på grund av bristfälliga arkeologiska undersökningar. Husholmen i Borgå och Sibbesborg i Sibbo verkar ha varit verksamma under 1300-talet. Fornborgen i Botby och slottsbacken i Borgå ser ut att ha en historia som sträcker sig till 1200-talet, men bägge har troligtvis varit i användning också på 1300-talet.
Även om svarta döden inte skulle ha kommit till Österlandet, är det säkert att det skett ödeläggelse av bebyggelsen i medeltida Finland. Man känner till enskilda historiska källor där man direkt nämner ödegårdar. Men det finns för få källor för att man med hjälp av dem tillförlitligt skulle kunna undersöka ödeläggelsen. Troligtvis är ödegårdarna som nämns i källorna bara toppen av isberget.
V.-P. Suhonen
När man talar om ödeläggelse på medeltiden kommer alltid svarta döden, eller pesten, som svepte över Europa åren 1347–1351 på tal. Till Sverige anlände pesten år 1350. Enligt uppskattningar skulle en tredjedel eller till och med hälften av Europas befolkning ha dött under åren 1347–1351. I Sverige var dödligheten en tredjedel eller mer. I Finland, eller Sveriges Österland som det kallades, verkar situationen ha varit en annan. Enligt rådande uppfattning skulle pesten inte ha haft stor betydelse i Finlands medeltida befolkningsutveckling.
Utöver svarta döden berördes Sverige av svåra epidemier också 1359–1360, 1368–1369, 1413, 1421–1422, 1439–1440, 1455, 1464–1465 och 1495. Mindre epidemier förekom 1451, 1472–1474 och 1484.
Till följd av pesten drabbades Sverige under åren 1350–1450 av en senmedeltida agrarkris. Den kännetecknas av bebyggelsens ödeläggning, minskad produktivitet inom jordbruket, prissänkningar av markens värde och markens hyror samt brist på arbetskraft. Å andra sidan effektiverades jordbruket och blev mera professionellt. Oberoende av de svåra tiderna ville samhällets toppskikt bevara sin höga levnadsstandard och utvecklade därför nya sätt att hålla fast vid jordbrukets överskott, som var grunden till deras rikedom. Som kompensation kom kronoskatten som tilldelades personer via förläningar och olika ämbeten. Nya slott byggdes för att säkra sig om att skatteresurserna som fanns till handa skulle samlas så effektivt och noggrant som möjligt. Slottens antal växte också i och med inbördes maktstridigheter och de feodala vindar som kommit till Sverige från Tyskland under Albrekt från Mecklenburgs tid. Tidsperioden tog slut då drottning Margareta kom till makten i Sverige år 1398. Även om många slott från 1300-talets slut revs, hölls skattenivån i Sverige hög och på 1430-talet förekom där allvarliga bondeuppror.
En central fråga inom den svenska ödesgårdsforskningen har varit den s.k. marginalteorin. Av Vasatidens skatteböcker framgår det att ödeläggningen varit större på glest bebyggda marginal- och skogsområden än i centralbygder. På centralbygderna har ödegårdar tagits i bruk på nytt efter svarta döden. En orsak har varit att avlägsna gårdar som inte lämpat sig för jordbruk så väl har övergetts då man kunnat ta sig till bättre och mer fruktsamma platser där det funnits tomma gårdar.
Svarta döden, eller åtminstone vetskapen om den, har kommit till Sveriges Österland runt år 1350. På basen av de få historiska källor som finns bevarade från den tiden, har livet i Finland ändå fortsatt ungefär som tidigare. I brist på källor har man funderat på möjligheten att Österlandet helt skulle ha besparats från pesten. Orsaker som ansetts vara Finlands räddning har varit bl.a. dess isolerade läge och ringa affärskontakter. Men historiska källor vittnar om regelbundna kontakter till Östersjöns Hansastäder. Även arkeologiska föremålsfynd berättar om kontakter utåt.
Att Finland skulle ha besparats från svarta döden i mitten av 1300-talet skulle inte vara ett unikt mirakel. Även på andra håll i Europa fanns ställen där pesten inte då hade någon större inverkan. Av storstäderna förblev bl.a. Milano, Nürnberg och Liege så gott som oberörda. Senast på 1400-talet blev pesten ändå en bestående börda även för Österlandet. Enligt historiska källor har pesten kommit till Finland åtminstone på 1420-talet och åren 1495, 1500, 1504, 1508, 1517 och 1530.
Tvärtemot vad som var fallet i andra delar av Europa, stannade befolkningsökningen i Finland inte av på grund av svarta döden eller senare epidemier. På basen av skatte-enheter som kan utläsas i skattelängder från början av den nya tiden, har forskare uppskattat att Nylands befolkningsmängd fördubblats från 1300-talet till början av 1500-talet. I det finska landskapet kan man inte heller upptäcka spår efter stora strukturella ändringar som uppstått på grund av den agrara krisen i Europa mellan åren 1350–1450. En orsak kan vara den ringa mängden människor och tillräckliga förutsättningar att få tillgång till ny odlingsbar mark. Befolkningsökningen hängde naturligt samman med möjligheterna att öka nivån på matproduktionen.
Trots allt måste pesten redan på 1300-talet ha haft minst en tillfällig inverkan också på Finland. Österlandet var under 1300-talet en fast del av det pesthärjade Sverige och i en vidare bemärkelse av den europeiska gemenskapen. Dessutom anlände det till Finland under kung Albrekt av Mecklenburgs tid flera tyskar och svenskar från pesthärjade områden. Den politiska atmosfären som lade striktare kontroll och beskattning på bönderna har knappast gått obemärkt i Finland heller. Man kan faktiskt fråga sig på vilket sätt de ”orörda” skatteresurserna i rikets östra halva kunnat locka kronan och frälset.
Under drottning Margaretas tid återbördades flera gårdar som olagligt kommit under frälsemän under kung Albrekts tid vid makten till kronan (”som ware gangne fran krunæn oc vnder frælse sidhan konung Albrikt kom jn til Swerike”). Historiska källor kopplar de finska slotten från slutet av 1300-talet till inrikespolitiska händelser. Det finns även bevarat en del information om bondeuppror och påfrestningar som slotten förorsakat. Till exempel verkar fogden på Viborgs slott, Sune Håkansson, ha mördats i Nyland under slutet av 1360-talet. I Östra Nyland känner man också till tyskbördiga Markvard Lynchen, fogde i Borgå, samt Wartholms slottsherre Johan Dume, som hade kontakter till Vitaljebröderna som idkade sjöröveri på Östersjön under 1390-talet.
Den ovan beskrivna feodala motreaktionen kan hända syns även i Finland i form av nya borgar. Vid Östra Nylands kust känner man till fyra medeltida borgar, vars exakta dateringar inte är kända på grund av bristfälliga arkeologiska undersökningar. Husholmen i Borgå och Sibbesborg i Sibbo verkar ha varit verksamma under 1300-talet. Fornborgen i Botby och slottsbacken i Borgå ser ut att ha en historia som sträcker sig till 1200-talet, men bägge har troligtvis varit i användning också på 1300-talet.
Även om svarta döden inte skulle ha kommit till Österlandet, är det säkert att det skett ödeläggelse av bebyggelsen i medeltida Finland. Man känner till enskilda historiska källor där man direkt nämner ödegårdar. Men det finns för få källor för att man med hjälp av dem tillförlitligt skulle kunna undersöka ödeläggelsen. Troligtvis är ödegårdarna som nämns i källorna bara toppen av isberget.
V.-P. Suhonen
 |
| Ödetomten Skedekulla i Kyrkslätt. En del av byn ödelades under medeltiden. Foto: V.-P. Suhonen. Kirkkonummen Skedekullan autiotontti. Osa kylästä autioitui keskiajalla. Kuva: V.-P. Suhonen. |
MUSTA SURMA JA KESKIAJAN AUTIOITUMINEN UUDELLAMAALLA
--
Tällä kertaa blogiin on saatu vieraskynä, kun keskiajan autioitumisesta ja rutosta kirjoittaa Veli-Pekka Suhonen. V.-P. Suhonen toimii Museovirastossa historiallisen ajan arkeologian erikoistutkijana. Hän on perehtynyt erityisesti Uudenmaan keskiajan ja Vaasa-ajan asutushistoriaan ja -arkeologiaan. Blogi-teksti on muokattu (jo kauan) valmisteilla olleesta väitöskirjasta.
Keskiaikaisesta autioitumisesta puhuttaessa nousee esiin Euroopan halki vuosina 1347–1351 levinnyt musta surma eli rutto. Ruotsiin rutto saapui vuonna 1350. On arvioitu, että Euroopan väestöstä kuoli vuosina 1347–1351 kolmannes tai jopa puolet. Ruotsissa kuolleisuus oli kolmasosa tai enemmän. Suomessa, tai Ruotsin Itämaassa joksi aluetta kutsuttiin, tilanne näyttää toisenlaiselta. Vallitsevan käsityksen mukaan rutolla on ollut vain vähäinen merkitys Suomen keskiajan väestöhistoriassa.
Mustan surman lisäksi Ruotsia koettelivat suuret epidemiat myös 1359–1360, 1368–1369, 1413, 1421–1422, 1439–1440, 1455, 1464–1465 ja 1495. Pienempiä epidemioita oli vuosina 1451, 1472–1474 ja 1484.
Ruotsissa ruton seurauksiin kuului vuosiin noin 1350–1450 sijoittuva myöhäiskeskiajan agraarikriisi, jonka tunnusmerkkeihin kuuluivat asutuksen autioituminen, maataloustuotannon väheneminen, maanarvon ja maavuokrien lasku sekä työvoimapula. Toisaalta maanviljely tehostui ja ammattimaistui. Vaikeista ajoista huolimatta yhteiskunnan ylin kerros halusi säilyttää korkean elintasonsa ja kehitti sen vuoksi uusia keinoja pitää kiinni vaurautensa perusteena olleesta maataloustuotannon ylijäämästä. Kompensaatioksi muodostuivat läänitysten ja muiden virkojen kautta saatavat kruununverot. Uusia linnoja rakennettiin varmistamaan, että saatavilla olleet veroresurssit kyettäisiin keräämään mahdollisimman tehokkaasti ja ainakin näennäisen laillisesti. Linnojen lukumäärää kasvatti myös ajoittain sodaksi yltynyt valtataistelu sekä maahan kuningas Albrekt Mecklenburgilaisen mukana Saksasta tulleet feodaaliset vaikutteet. Ajanjakso päättyi kuningatar Margaretan saatua koko Ruotsin valtaansa vuonna 1398. Vaikka useita 1300-luvun lopulla rakennettuja linnoja purettiin, säilyi verotaso Ruotsissa edelleen kovana ja valtakunnassa oli 1430-luvulla vakavia talonpoikaislevottomuuksia.
Ruotsalaisen autioitumistutkimuksen keskeisiä kysymyksiä on ollut ns. marginaaliteoria. Vaasa-ajan maakirjoista ilmenee, että autioituminen on ollut suurempaa harvaan asutuilla marginaali- ja metsäalueilla kuin asutuksen keskusalueilla. Keskusalueilla on autiotiloja otettu uudelleen käyttöön mustansurman jälkeen. Syynä on ollut se, että huonommin viljelyyn sopivat syrjäiset tilat on hylätty, kun on muutettu paremmille ja hedelmällisemmille paikoille, joissa on ollut autioituneita tiloja vapaana.
Musta surma tai ainakin tieto siitä on saapunut Ruotsin Itämaahan vuoden 1350 tienoilla. Ajanjaksolta säilyneiden harvojen asiakirjalähteiden perusteella elämä on jatkunut Suomessa jokseenkin entisellään. Lähdetodisteiden puuttuessa on alettu pohtia mahdollisuutta, että Itämaa olisi säilynyt kokonaan rutolta. Syinä Suomen pelastumiseen on pidetty mm. sen eristynyttä sijaintia ja vähäisiä kauppayhteyksiä. Historialliset lähteet kertovat kuitenkin säännöllisestä yhteydenpidosta Itämeren hansakaupunkeihin. Myös arkeologiset esinelöydöt todistavat kontakteista ulkomaailmaan.
Suomen välttyminen 1300-luvun puolivälin musta surmalta ei olisi ainutkertainen ihme. Myös muualla Euroopassa on kolkkia, joihin rutto ei tuolla kerralla pahemmin vaikuttanut. Suurkaupungeista mm. Milano, Nürnberg ja Liege säilyivät lähes koskemattomina. Rutosta tuli kuitenkin viimeistään 1400-luvulla pysyvä riesa itämaalaisille. Rutto on asiakirjalähteiden perusteella vieraillut Suomessa ainakin 1420-luvulla ja vuosina 1495, 1500, 1504, 1508, 1517 ja 1530.
Päinvastoin kuin muualla Euroopassa musta surma ja myöhemmät epidemiat eivät pysäyttäneet Suomessa asukasluvun kasvua. Uuden ajan alun verokirjoihin kerrostuneiden keskiaikaisten veroyksiköiden perusteella Uudenmaan asutus on kaksinkertaistunut 1300-luvulta 1500-luvulle tultaessa. Suomalaisessa maatalousyhteiskunnassa ei ole myöskään voitu havaita Euroopassa vuosina 1350–1450 vallinneen agraarikriisin kaltaisia laajoja rakenteellisia muutoksia. Yhtenä selityksenä voi olla väestön vähyys ja riittävät edellytykset päästä kiinni uuteen viljelymaahan. Väestön kasvu on luonnollisesti sidoksissa mahdollisuuteen nostaa ruoantuotannon tasoa.
Kaikesta huolimatta rutolla on täytynyt olla jo 1300-luvulla vähintäänkin välillistä vaikutusta Suomeen. Suomi oli 1300-luvun jälkipuoliskolla kiinteä osa ruton runtelemaa Ruotsin valtakuntaa ja laajemmassa mielessä myös eurooppalaista yhteisöä. Lisäksi kuningas Albrekt Mecklenburgilaisen aikana Suomeen saapui ruton levintäalueilta useita saksalaisia ja ruotsalaisia. Poliittisen ilmapiirin muuttuminen talonpoikien kovemmalle kontrollille ja verotukselle myönteiseksi on tuskin jäänyt Suomessa huomaamatta. Voidaan jopa kysyä, olisivatko valtakunnan itäosan ”koskemattomat” veroresurssit houkutelleet kruunua ja rälssiä.
Kuningatar Margaretan aikana vuonna 1405 pidetyillä oikaisukäräjillä monia rälssille kuningas Albrektin aikana laittomasti päätyneitä tiloja palautettiin kruunulle (”som ware gangne fran krunæn oc vnder frælse sidhan konung Albrikt kom jn til Swerike”). Historialliset lähteet liittävät Suomen 1300-luvun lopun linnat valtakunnan sisäpoliittisiin tapahtumiin. Myös linnojen aiheuttamista rasituksista ja talonpoikaislevottomuuksista on säilynyt joitakin tietoja. Esimerkiksi Viipurin linnan vouti Sune Håkansson murhattiin ilmeisesti Uudellamaalla 1360-luvun lopulla. Itä-Uudeltamaalta tunnetaan myös saksalaissyntyiset Porvoon vouti Markvard Lynchen ja Wartholmin linnanherra Johan Dume, jolla oli yhteyksiä Itämerelle 1390-luvulla merirosvousta harrastaneisiin vitaliaaniveljeksiin.
Edellä kuvattu feodaalinen vastareaktio saattaa näkyä uusien linnojen kautta myös Suomessa. Itä-Uudenmaan rannikolta tunnetaan neljä keskiaikaista linnaa, joiden tarkat ajoitukset eivät arkeologisen tutkimuksen vähyyden vuoksi ole varmuudella tiedossa. Porvoon Husholmenin ja Sipoon Sibbesborgin toiminta näyttäisi sijoittuvan 1300-luvun jälkipuoliskolle. Helsingin Vartiokylän Linnavuoren ja Porvoon Linnanmäen historia ulottunee 1200-luvulle, mutta ne molemmat ovat todennäköisesti olleet käytössä myös 1300-luvulla.
Vaikka musta surma ei olisi saapunut Suomeen, on kaikesta huolimatta varmaa, että keskiajan Suomessa on tapahtunut autioitumista. Keskiajalta tunnetaan yksittäisiä asiakirjalähteitä, joissa mainitaan suoraan autiotiloja. Keskiaikaisia lähteitä on kuitenkin liian vähän, että niiden avulla voitaisiin tutkia autioitumista kunnolla. Luultavasti niissä mainitut autiotilat ovat vain jäävuoren huippu.
V.-P. Suhonen
Kommentit
Lähetä kommentti