Kulturell dominans i slutet av stenåldern

 I slutet av stenåldern, för nästan 5000 år sedan, kom den så kallade stridsyxekulturen till Finland. Stridsyxingarna ses ofta som en våldsam och maskulin grupp, som erövrade nya områden och dödade lokala män samtidigt som de tog hustrur åt sig från lokalsamhällena.

Stridsyxingarna har ofta hittat de gamla folkens boplatser. Det är säkert inte en tillfällighet att det ofta hittas snörkeramik som framställts av stridsyxingar på de äldre kamkeramiska folkets boplatser.

För kamkeramiker verkar minnen som var bundna till platser ha varit viktiga. De fiskande och säljagande kamkeramikerna hade på kustområden blivit tvungna att flytta längs havsstranden som drog sig allt längre bort från inlandet i takt med landhöjningen. Då måste de lämna sina gamla hus, som fick förfalla. Kanske de förfallna husen fick stå kvar som något slags tecken på vem som ägde marken och som minne av förfäderna.

Riktningen bort från havet längs åarna uppåt land betydde att man färdades i förfädernas landskap. Där fanns övergivna förfallna hus, gravplatser, massor med krukskärvor och andra märken som förfäderna lämnat efter sig.  Möjligen återvände kamkeramikerna emellanåt till platserna för att hedra förfäderna också efter att de övergivits.

Målning: Tom Björklund

När stridsyxingarna kom har de velat ta gamla bosättningar i besittning. Kanske ville de komma över förfädernas kraft, som de trodde fanns kvar på dessa platser.

Keramikforskning på fynd från Stenkulla i Vanda visar att stridsyxingarna verkligen har hittat kamkeramik som de tidigare invånarna lämnat efter sig. I lermassan på stridsyxingarnas snörkeramik finns nämligen krossade smulor av tidigare lerkrukor, alltså chamotte. Med hjälp av ett så kallat svepelektronmikroskop har vi fått reda på att en del av chamottens kemiska struktur i snörkeramiken motsvarar kamkeramiska kärl. I Stenkullas snörkeramik har man alltså blandat krossade bitar av äldre keramikstilar.

Vad betyder fyndet av chamotte från äldre keramikstilar i stridsyxingarnas lerkärl? Var det frågan om att införliva föremålen i sina egna krukor och riter och på så sätt markera sin dominans? Eller var chamotten ett försök att bevara minnen från förfäder och hjälpa människor att behålla en del av sin identitet i en förändrad situation?

Om männen främst koncentrerade sig på erövring och på att strida, vem var det då som spred traditionen att tillverka lerkärl? Krukframställning anses ofta ha hört till kvinnornas uppgifter. Med tanke på kruktillverkningen och hur viktig den var för gruppens identitet, verkar det logiskt att kvinnor som kunnat föra vidare krukframställningskonsten fanns med i flyttrörelsen. Men hur snabbt integrerades de lokala kvinnorna med stridsyxingarnas nya livsstil så att de lärde sig deras språk, kultur och kruktillverkningssätt?

Kvinnorna har sett hur männen i sin grupp dör då stridsyxingarna kommer som erövrare till deras marker. Det enda bandet till den gamla ödelagda kulturen är kärlen som ligger kvar på förfädernas boplatser. Genom att blanda dem i erövrarnas kärl fick den gamla kulturen ens i någon mån leva vidare.

Andreas Koivisto