Stenkullaberget fascinerar
I så gott som hela mitt liv har jag gått och grubblat på Stenkullaberget och vad som hänt runt det. Ända sedan min morfar för första gången visade mig en stenålders krukskärva som han hittat vid bergets fot, har berget och dess historia fascinerat mig. Jag har själv bott största delen av mitt liv i närheten av Stenkullaberget och det har spelat en stor roll i utvecklingen av mitt liv.
Min mormors och morfars hus ligger alldeles vid foten av Stenkullaberget. När jag var liten var jag och mina två systrar ofta hos dem. På våren och hösten när åkrarna runt mina morföräldrars hus plöjdes, brukade min morfar skicka ut mig på åkern. Den låg nämligen på en stenåldersboplats och varje gång traktorn vände upp och ner på marken kom där upp gamla stenåldersföremål. Mest hittade jag krukskärvor och bitar av flinta. Ibland kunde jag själv också ta ett plastämbar och en spade med till åkern och leka arkeolog. Fast gräva på en känd fornlämning är förstås något man absolut inte skall göra lärde jag mig när jag långt senare började studera arkeologi.
Jag har också rört mig mycket på själva berget, byggt koja där, filmat in filmer med mina kamrater och annars bara klättrat på det och njutit av utsikten. Senare har jag också sökt efter spår på gammal mänsklig aktivitet på berget, kollat noggrant efter hällmålningar på sidorna och eventuella stenhögar högst upp. Men det enda jag hittat är små borrhål vid bergets ena sida. Det är borrhål efter att någon tagit loss stenblock från det. Borrhålen är så tunna att de inte kan vara hemskt gamla. Kanske är de från 1800-talets slut då man byggde en stenbro över ån intill berget och behövde stenmaterial till bron.
Stenbron över ån är en annan plats som fascinerar mig. På bron kan man stå och begrunda ådalen och landskapet runt den. Tittar man noga, så kan man urskilja gamla strandterrasser där havet legat för tusentals år sedan. Och använder man lite fantasi, kan man se en stenålders by och rök som stiger upp från lägereldarna på sandstranden. Landskapet runt ån och Stenkullaberget har förändrats mycket bara under min livstid. Man har byggt radhus på åkern intill mina morföräldrars hus och ny bredare betongbro för bilar bredvid den gamla stenbron, som numera är för fotgängare och cyklister. Då kan man bara föreställa sig hur mycket som egentligen hänt under hela den tid som berget stått där och under alla de tusentals år då där rört sig människor.
Det var egentligen suktandet efter kunskap om Stenkullabergets förflutna som ledde till mitt yrke. Redan som nioåring, då vi bodde i Sverige, höll jag föredrag om min hembygd i Finland och visade upp en gammal stenålders krukskärva som jag hittat för mina klasskamrater. I gymnasiet gjorde jag som 18-åring mitt slutarbete i Humanekologi om stenåldersbosättningen vid Stenkullaberget. Intresset höll i sig och fick mig att söka till Helsingfors universitet för att studera arkeologi. Och på den vägen är jag. Boken om Stenkullaberget som vi jobbar med tillsammans med konstnären Tom Björklund är alltså ett försök att med hjälp av målningar och berättelser bygga upp en bild av det som hänt runt Stenkullaberget sedan istiden. Och vem skulle vara en mer naturlig berättare för boken än berget själv. Det har sett allting som hänt runtomkring det under alla årtusenden som gått!
Andreas Koivisto
Min mormors och morfars hus ligger alldeles vid foten av Stenkullaberget. När jag var liten var jag och mina två systrar ofta hos dem. På våren och hösten när åkrarna runt mina morföräldrars hus plöjdes, brukade min morfar skicka ut mig på åkern. Den låg nämligen på en stenåldersboplats och varje gång traktorn vände upp och ner på marken kom där upp gamla stenåldersföremål. Mest hittade jag krukskärvor och bitar av flinta. Ibland kunde jag själv också ta ett plastämbar och en spade med till åkern och leka arkeolog. Fast gräva på en känd fornlämning är förstås något man absolut inte skall göra lärde jag mig när jag långt senare började studera arkeologi.
Jag har också rört mig mycket på själva berget, byggt koja där, filmat in filmer med mina kamrater och annars bara klättrat på det och njutit av utsikten. Senare har jag också sökt efter spår på gammal mänsklig aktivitet på berget, kollat noggrant efter hällmålningar på sidorna och eventuella stenhögar högst upp. Men det enda jag hittat är små borrhål vid bergets ena sida. Det är borrhål efter att någon tagit loss stenblock från det. Borrhålen är så tunna att de inte kan vara hemskt gamla. Kanske är de från 1800-talets slut då man byggde en stenbro över ån intill berget och behövde stenmaterial till bron.
Stenbron över ån är en annan plats som fascinerar mig. På bron kan man stå och begrunda ådalen och landskapet runt den. Tittar man noga, så kan man urskilja gamla strandterrasser där havet legat för tusentals år sedan. Och använder man lite fantasi, kan man se en stenålders by och rök som stiger upp från lägereldarna på sandstranden. Landskapet runt ån och Stenkullaberget har förändrats mycket bara under min livstid. Man har byggt radhus på åkern intill mina morföräldrars hus och ny bredare betongbro för bilar bredvid den gamla stenbron, som numera är för fotgängare och cyklister. Då kan man bara föreställa sig hur mycket som egentligen hänt under hela den tid som berget stått där och under alla de tusentals år då där rört sig människor.
Det var egentligen suktandet efter kunskap om Stenkullabergets förflutna som ledde till mitt yrke. Redan som nioåring, då vi bodde i Sverige, höll jag föredrag om min hembygd i Finland och visade upp en gammal stenålders krukskärva som jag hittat för mina klasskamrater. I gymnasiet gjorde jag som 18-åring mitt slutarbete i Humanekologi om stenåldersbosättningen vid Stenkullaberget. Intresset höll i sig och fick mig att söka till Helsingfors universitet för att studera arkeologi. Och på den vägen är jag. Boken om Stenkullaberget som vi jobbar med tillsammans med konstnären Tom Björklund är alltså ett försök att med hjälp av målningar och berättelser bygga upp en bild av det som hänt runt Stenkullaberget sedan istiden. Och vem skulle vara en mer naturlig berättare för boken än berget själv. Det har sett allting som hänt runtomkring det under alla årtusenden som gått!
Andreas Koivisto
 |
| Tidningurklipp ur Vanda posten från år 1979 där Andreas är tillsammans med sin morfar i huset Stenkulla invid berget. Lehtileike Vanda posten -lehdestä vuodelta 1979. Siinä Andreas on yhdessä vaarinsa kanssa Stenkullan talossa Ikikallion juurella. |
---
KIEHTOVA IKIKALLIO
Lähes koko elämäni ajan olen miettinyt Stenkullan kalliota ja mitä sen ympärillä on tapahtunut. Siitä saakka, kun vaarini enimmäistä kertaa näytti minulle kivikautista ruukunpalaa, jonka oli löytänyt kallion juurelta, on sen historia kiehtonut minua. Olen itsekin asunut suurimman osan elämästäni Stenkullan kallion lähellä ja sillä on ollut suuri merkitys elämäni muotoutumisessa.
Mummoni ja vaarini talo on aivan Stenkullan vuoren juurella. Pienenä olimme siskojeni kanssa usein siellä hoidossa. Keväisin ja syksyisin, kun heidän talonsa ympärillä olevia peltoja kynnettiin, vaarillani oli tapana lähettää minut pellolle. Se sijaitsi nimittäin kivikautisen asuinpaikan päällä. Ja joka kerta traktorin kääntäessä maata, sieltä paljastui vanhoja kivikautisia esineitä. Enimmäkseen löysin ruukunpaloja ja piikiven kappaleita. Joskus kävin hakemassa muovisangon ja lapion ja menin pellolle leikkimään arkeologia. Vaikka tunnetulla muinaisjäännöksellä omin nokkinensa kaivaminen on tietenkin täysin lainvastaista. Tämän opin paljon myöhemmin, kun aloitin arkeologin opinnot.
Olen myös liikkunut paljon itse kalliolla, rakentanut sinne majoja, kuvannut elokuvia kavereideni kanssa ja muuten vaan kiipeillyt siellä ja nauttinut näköalasta. Myöhemmin olen myös etsinyt Ikikalliolta jälkiä muinaisesta ihmistoiminnasta. Olen käynyt kallionsivut tarkasti läpi etsien jälkiä kalliomaalauksista ja sen huipulta olen etsinyt mahdollisia kivikasoja. Ainoa, minkä olen löytänyt, on pienet poranreiät kallion yhdellä sivulla. Reiät ovat niin kapeat, että ne eivät voi olla hirvittävän vanhoja. Ehkä ne ovat 1800-luvun lopulta. Tällöin kallion viertä kulkevan joen yli rakennettiin kivisilta ja siihen tarvittiin rakennusmateriaalia.
Joen ylittävä vanha kivisilta onkin toinen minua kiehtova paikka. Sillalla voi seistä ihailemassa jokilaaksoa ja sen ympärillä olevaa maisemaa. Jos katsoo oikein tarkasti voi myös erottaa vanhoja rantaterasseja paikalla, jossa muinainen merenranta on kerran ollut. Ja jos käyttää vähän mielikuvitusta, voi myös nähdä kivikautisen kylän ja savun nousevan hiekkarannan nuotioista. Maisema joen ja Stenkullan kallion ympäristössä on muuttunut paljon vain minun elämäni aikana. Mummolani viereisille pelloille on rakennettu rivitaloja ja kivisillan viereen on rakennettu autoja varten leveämpi betonisilta. Vanha kivisilta on nykyään jalankulkijoita ja pyöräilijöitä varten. Voi siis hyvin kuvitella miten paljon onkaan tapahtunut koko sinä aikana, kun Ikikallio on seissyt paikallaan ja kaikkina niinä tuhansina vuosina, kun siellä on liikkunut ihmisiä.
Itse asiassa kaipuu saada tietoa Stenkullan kallion menneisyydestä johti minut nykyiseen ammattiini. Jo yhdeksänvuotiaana asuessamme Ruotsissa, pidin esitelmän kotiseudustani Suomessa ja näytin luokkatovereilleni löytämääni kivikautista ruukunsirua. Lukiossa tein 18-vuotiaana Humaaniekologian lopputyöni Stenkullan kallion kivikaudesta. Kiinnostus kasvoi ja sai minut hakemaan Helsingin yliopistoon opiskelemaan arkeologiaa. Ja sille tielle jäin. Kirja Ikikalliosta, jota olemme taiteilija Tom Björklundin kanssa tekemässä, on siis yritys kuvin ja kertomuksin rakentaa kuvaa Stenkullan kallion ympäristön tapahtumista jääkaudesta nykyaikaan. Ja kukapa olisi parempi kertoja kirjalle kuin vuori itse. Se on nähnyt kaiken tapahtuvan ympärillään kaikkien kuluneiden vuosituhansien ajan!
Andreas Koivisto
Spännande och beundransvärt på samma gång :)
VastaaPoista