Människors förhållande till det förflutna
När det bott människor så länge som det gjort vid Stenkullaberget är det oundvikligt att de hittar spår i marken efter varandra. Att hitta saker under jorden är alltså ingen ny grej, utan människor har i alla delar av världen alltid hittat föremål som tidigare invånare lämnat efter sig. Det hur man förhållit sig till fynden har ändå ändrats med tiden. Nu för tiden har man gjort en hel vetenskap av att leta fram fornföremål. Den vetenskapsgrenen kallas arkeologi och den utvecklas jämt. Hela tiden kommer man på nya sätt att få ut allt noggrannare och mångsidigare information av det som grävs upp.
Men nu skall vi inte tala om modern arkeologi, utan fundera över hur forntidens människor förhöll sig till fornfynd. På många grävningar som jag själv deltagit i har det nämligen hittats tecken på att människorna tidigare också hittat och tagit vara på fornföremål. I husgrunder från medeltid och ny tid är det till exempel inte ovanligt att man hittar en stenåldersyxa gömd under golvet. Företeelsen hör ihop med vidskeplighet. Människorna trodde att stenåldersyxorna hade hamnat i marken när åskguden kastat ner en blixt. Så visste de att blixten inte slår ner på samma ställe två gånger. Genom att gömma stenyxan under huset kunde de alltså lura åskguden att tro att han redan kastat ner en blixt på stället där huset stod. På det viset skyddade stenyxan huset från blixtnedslag.
På stenåldern har människorna ofta valt att bo på samma ställe under många tusentals år. De har ändå inte alltid bott på platsen oavbrutet, utan det kan finnas perioder på flera hundra år emellan då platsen varit öde. När det sedan kommit nya människor, måste de ha träffat på lämningar från tidigare invånare. Fast under arkeologiska utgrävningar är det svårt att avgöra om stenåldersmänniskorna avsiktligt tagit till vara eller använt sig av tidigare invånares föremål eller om de bara blandats ihop efter att de hamnat i marken.
Vid Stenkullaberget finns det faktiskt en möjlighet att konkret visa att en stenåldersgrupp hittat och använt föremål av tidigare invånare. När snörkeramikerna kom till platsen någon gång för ungefär 4800 år sedan, hade området efter kamkeramikerna legat öde i många hundra år. Kamkeramikernas hus hade hunnit förmultna, men kvar fanns mängder av krukor och krukskärvor. Snörkeramikerna använde söndermalna gamla krukskärvor för att magra leran de framställde sina egna krukor av. På Stenkulla finns en möjlighet att de skulle ha använt krossad kamkeramik för att magra sina egna snörkeramiska kärl. Det här är någonting vi i en snar framtid hoppas kunna undersöka med hjälp av kemiska analyser. Verkligen intressant att se hur det går!
Som ni ser är fornfynden i marken verkligt spännande! Inte bara för nutidsmänniskor, utan också för människor förr i tiden. Jag vet inte hur man i forntiden känt sig när man hittat ett fornföremål. För egen del kan jag ändå säga att jag redan som barn fick kalla kårar då jag för första gången upptäckte en stenåldersmänniskas fingeravtryck på en krukskärva jag hittade i åkern framför Stenkullaberget!
Andreas Koivisto
Men nu skall vi inte tala om modern arkeologi, utan fundera över hur forntidens människor förhöll sig till fornfynd. På många grävningar som jag själv deltagit i har det nämligen hittats tecken på att människorna tidigare också hittat och tagit vara på fornföremål. I husgrunder från medeltid och ny tid är det till exempel inte ovanligt att man hittar en stenåldersyxa gömd under golvet. Företeelsen hör ihop med vidskeplighet. Människorna trodde att stenåldersyxorna hade hamnat i marken när åskguden kastat ner en blixt. Så visste de att blixten inte slår ner på samma ställe två gånger. Genom att gömma stenyxan under huset kunde de alltså lura åskguden att tro att han redan kastat ner en blixt på stället där huset stod. På det viset skyddade stenyxan huset från blixtnedslag.
På stenåldern har människorna ofta valt att bo på samma ställe under många tusentals år. De har ändå inte alltid bott på platsen oavbrutet, utan det kan finnas perioder på flera hundra år emellan då platsen varit öde. När det sedan kommit nya människor, måste de ha träffat på lämningar från tidigare invånare. Fast under arkeologiska utgrävningar är det svårt att avgöra om stenåldersmänniskorna avsiktligt tagit till vara eller använt sig av tidigare invånares föremål eller om de bara blandats ihop efter att de hamnat i marken.
Vid Stenkullaberget finns det faktiskt en möjlighet att konkret visa att en stenåldersgrupp hittat och använt föremål av tidigare invånare. När snörkeramikerna kom till platsen någon gång för ungefär 4800 år sedan, hade området efter kamkeramikerna legat öde i många hundra år. Kamkeramikernas hus hade hunnit förmultna, men kvar fanns mängder av krukor och krukskärvor. Snörkeramikerna använde söndermalna gamla krukskärvor för att magra leran de framställde sina egna krukor av. På Stenkulla finns en möjlighet att de skulle ha använt krossad kamkeramik för att magra sina egna snörkeramiska kärl. Det här är någonting vi i en snar framtid hoppas kunna undersöka med hjälp av kemiska analyser. Verkligen intressant att se hur det går!
Som ni ser är fornfynden i marken verkligt spännande! Inte bara för nutidsmänniskor, utan också för människor förr i tiden. Jag vet inte hur man i forntiden känt sig när man hittat ett fornföremål. För egen del kan jag ändå säga att jag redan som barn fick kalla kårar då jag för första gången upptäckte en stenåldersmänniskas fingeravtryck på en krukskärva jag hittade i åkern framför Stenkullaberget!
Andreas Koivisto
 |
| Öde vid Stenkullaberget efter att kamkeramikerna gett sig av. Målning: Tom Björklund. Autiota Stenkullan kalliolla kampakeraamikkojen lähdettyä. Maalaus: Tom Björklund |
IHMISTEN SUHDE MENNEISYYTEEN
--
Kun jollakin paikalla on asunut ihmisiä niinkin kauan kuin Stenkullan kallion juurella on väistämätöntä, että he löytävät maasta jälkiä toisistaan. Tavaroiden löytäminen maan alta ei siis ole mikään uusi juttu, vaan ihmiset ympäri maailman ovat kaikkina aikoina löytäneet edellisten asukkaiden taaksensa jättämiä jälkiä. Ihmisten suhtautuminen löytöihin on kuitenkin vaihdellut ajan saatossa. Nykyään muinaisesineiden etsimisestä on tehty kokonainen tieteenala, jota kutsutaan arkeologiaksi. Arkeologia kehittyy koko ajan ja jatkuvasti löytyy uusia tapoja saada yhä tarkempaa ja monipuolisempaa tietoa ylöskaivettavista asioista.
Mutta nyt ei ole tarkoitus puhua sen enempää modernista arkeologiasta, vaan miettiä miten muinaisuuden ihmiset suhtautuivat muinaislöytöihin. Monissa kaivauksissa, joihin itsekin olen osallistunut, on nimittäin löytynyt merkkejä siitä, että ihmiset aiemminkin ovat löytäneet ja ottaneet talteen muinaisesineitä. Ei esimerkiksi ole tavatonta, että keskiajan ja uuden ajan rakennusten perustuksista löytyy kivikautinen kivikirves lattian alle piilotettuna. Tämä ilmiö liittyy taikauskoon. Ihmiset luulivat, että kivikirves oli joutunut maahan ukkosenjumalan heittämän salaman mukana. Ja kaikkihan tiesivät, että salama ei iske samaan paikkaan kahdesti. Piilottamalla kivikirveen talon alle huijattiin siis ukkosenjumalaa luulemaan iskeneensä jo sille paikalle. Näin kivikirves suojasi taloa salamaniskulta.
Kivikaudella ihmiset ovat voineet asua samoilla paikoilla tuhansia vuosia. He eivät kuitenkaan aina ole asuneet paikalla jatkuvasti, vaan välissä voi olla satojen vuosien jaksoja, jolloin alue on ollut autiona. Uusien ihmisten saapuessa paikalle ovat he varmasti löytäneet jälkiä edellisistä asukkaista. Arkeologisten kaivausten avulla on kuitenkin usein vaikea päätellä, ovatko kivikauden ihmiset tarkoituksellisesti ottaneet talteen tai käyttöön edellisten asukkaiden tavaroita vai ovatko ne vaan sekoittuneet keskenään jouduttuaan maahan.
Stenkullan kallion juurella on kuitenkin mahdollisuus näyttää konkreettisesti, että yksi kivikautinen ryhmä on löytänyt ja käyttänyt aiempien asukkaiden esineitä. Nuorakeraamikkojen saapuessa paikalle joskus 4800 vuotta sitten, oli alue ollut aiemmin paikalla asuneiden kampakeraamikkojen jäljiltä autiona jo monta sataa vuotta. Kampakeraamikkojen talot olivat ehtineet lahota ja maatua, mutta jäljellä oli suuria määriä ruukkuja ja ruukunsirpaleita. Nuorakeraamikot käyttivät murusiksi jauhettuja vanhoja ruukunsirpaleita sekoitteena valmistaessaan omia nuorakeraamisia astioitaan. Stenkullassa on mahdollisuus, että he olisivat käyttäneet sekoitteena kampakeramiikkaa. Tätä toivomme pääsevämme tutkimaan lähitulevaisuudessa tarkemmin kemikaalisten analyysien avulla. Todella mielenkiintoista nähdä mitä tuloksia siitä saadaan!
Kuten huomaatte, maahan päätyneet muinaislöydöt ovat hyvin jännittäviä! Ei vaan nykyihmiselle, vaan myös entisajan ihmisille. En osaa sanoa miltä muinaiselta ihmiseltä on tuntunut löytää vanhoja esineitä. Omasta puolestani kuitenkin tiedän, että sain kylmiä väreitä jo lapsena huomatessani ensimmäisen kerran kivikautisen ihmisen sormenjäljen Stenkullan kallion juuressa olevasta pellosta löytämästäni ruukunsirpaleesta!
Andreas Koivisto
Kommentit
Lähetä kommentti