Tobaksfimpar och stenålder

Vår barnbok om Stenkullaberget berättar en historia om hur livet runt berget kunnat se ut under många tusen år. Men hur många historier gömmer sig inte under marken runt berget ännu också? En lite nyare historia kom fram förra veckan.

Min mormor bor ännu kvar vid Stenkullabergets fot. Hennes hus byggdes på 1910-talet rakt på en av Finlands rikaste stenålders boplatser. När huset byggdes, var det ännu inte så noggrant med arkeologiska utgrävningar före man fick byggnadstillstånd. Annat är det idag på 2010-talet, hundra år efter att huset byggts.

Min mormor har som avsikt att ersätta sin gamla oljepanna med jordvärme. Före hon kan få lov att borra hålet för jordvärmen, måste arkeologer komma för att gräva ut platsen för borrhålet och kolla att inga stenålders jordlager och fynd går förlorade. Förra veckan kom Museiverkets provgrävningsgrupp och utförde arbetet.

Vad provgrävningsgruppen hittade var inte enbart stenålder. Jo, det fanns många skärvor av stenålders kamkeramik, flinta och kvarts bland fynden. Men till råga på det hittade de cigarettfimpar. Massor med cigarettfimpar. De var inte från stenåldern, utan var högst troligt min morfars fimpar.

Min morfar hade massvis med goda sidor och det är dem jag minns så väldigt starkt. Men han var också en kedjerökare. Det visade också de arkeologiska utgrävningarna nu i all sin tydlighet. Fimparna, som säkert var från 1960-talet då man installerade oljevärmen till huset, hade också bevarats mycket väl i marken i mer än 50 år. Det kanske är något för rökare att tänka på när de efter att de rökt cigaretten kastar fimpen på marken…

Andreas Koivisto

Museiverkets provgrävningsgrupp grävde ut platsen förr jordvärmens borrhål. Foto: Andreas Koivisto
Museoviraston koekaivausryhmä tutki maalämmön porakaivon paikan. Kuva: Andreas Koivisto

Min morfars cigarettfimpar som hittades under utgrävningarna. Foto: Andreas Koivisto
Kaivauksilta löytyneitä isoisäni vanhoja tupakantumppeja. Kuva: Andreas Koivisto

TUPAKANTUMPPEJA JA KIVIKAUTTA
--
Lastenkirjamme Stenkullan kalliosta kertoo tarinan siitä, minkälaista elämä kallion ympärillä on voinut olla monen tuhannen vuoden ajan. Mutta kuinka moni tarina kätkeytyykään vieläkin maan alle kallion ympäristössä? Yksi vähän uudempi tarina tuli esiin viime viikolla. 

Mummoni asuu edelleen Stenkullan kallion juurella. Hänen talonsa rakennettiin 1910-luvulla suoraan yhdelle Suomen rikkaimman kivikautisen asuinpaikan päälle. Kun talo rakennettiin, ei vielä ollut kovin tarkkaa arkeologisten tutkimusten kanssa ennen rakennusluvan myöntämistä. Toisin on 2010-luvulla, sata vuotta talon rakentamisen jälkeen.

Mummollani on tarkoituksena korvata vanha öljypannunsa maalämmöllä. Ennen kun hän voi saada lupaa porata reikä maalämpöä varten, pitää porausreiän paikka tutkia arkeologisesti, jotta siinä ei tuhoutuisi kivikautisia maakerroksia ilman tutkimuksia. Viime viikolla Museoviraston koekaivausryhmä kävi tutkimassa paikan.

Koekaivausryhmä ei löytänyt pelkästään kivikautta. Kyllä, löytöjen joukossa oli useita paloja kivikautista kampakeramiikkaa, piikiveä ja kvartsi-iskoksia. Mutta sen lisäksi he löysivät myös tupakantumppeja, runsaasti tupakantumppeja. Ne eivät olleet kivikautisia, vaan hyvin todennäköisesti isoisäni tumppeja. 

Isoisälläni oli todella monia hyviä puolia ja juuri ne minä niin voimakkaasti muistan. Mutta hän oli myös ketjupolttaja. Sen osoittaa myös arkeologiset kaivaukset hyvin selkeästi. Tumpit, jotka luultavasti olivat 1960-luvulta, jolloin talolle asennettiin öljylämmitys, olivat myös säilyneet erittäin hyvin maassa yli 50 vuotta. Siinä on miettimistä myös tupakoitsijoille, jotka heittävät polttamansa tupakan tumpin suoraan maahan…

Andreas Koivisto

Kommentit

Suositut tekstit